Hallelujah...

Fick ÄNTLIGEN svar på bäckenmätningen idag!
Helt normala mått så Arries syskon SKA födas vanligt...

Förlossningsberättelse.

Tänkte jag skulle ta mig i kragen och skriva ner förlossningsberättelsen.

Allt började söndagen den 19:e januari, började då få värkar, dom kom med ungefär 7 minuters mellanrum. Provade att gå och lägga mig men gick upp igen, satte mig och klockade värkar istället. Tillslut lyckades jag somna i tre hela timmar! Men de är inte jättelätt att sova när de känns som om man ska gå av på mitten.
Värkarna fortsatte hela 20:e januari, satt och uppdaterade Klas på jobbet och klockade värkar hela den dan. Runt fyra/fem-tiden sa jag till Klas att nu fick han nog pallra sig hemåt, för nu började dom göra ONT!

Tillbringade hela kvällen med att luta mig mot väggar och stolar, väntande på att nåt skulle hända, hade fortf. bara 5-6 minuter mellan värkarna och rekomendationen är att man som förstföderska ska åka in när dom är runt 3 minuter mellan.

Tillslut klockan nio-tio på kvällen bestämmde vi oss för att gå en promenad för att kanske få igång det hela lite. Gick ett varv runt Balltorp, fick stanna var 4-5 minut och luta mig mot Klas så det tog sin lilla tid. När vi kom hem igen så fick man koncentrera sig på att andas genom värkarna, för nu var dom kraftiga, höll i sig i upp mot två minuter och var nu runt 4 minuter mellan varann.

Klockan elva ringde jag till förlossningen för jag ville komma in och få något att sova på, var helt slut, hade ju bara sovit 3 timmar sen dagen innan.
Vi åkte in runt en timma senare, Klas tyckte att vi skulle vänta lite till innan vi åkte in, för "vi kommer ju ändå bara få åka hem igen!"
Fick iaf. komma in i undersökningsrummet runt tolvtiden för att dom skulle se hur långt jag hade kommit. Vi lämnade BB-väskan i bilen för jag skulle ju bara upp och få en sovdos trodde jag.

Hon satte CTG, den visade att de nu var runt 3-4 minuter mellan värkarna men dom var fortfarande inte så särskilt regelbundna. Sen skulle hon känna på tappen, och då visade det sig att jag var öppen 8-9 cm med en väldigt buktande fosterhinna, så det blev fort in på förlossningsrum. BM var lite förvånad, inte ofta dom fick in förstföderskor som klarat så mycket hemma.

Fick börja med lustgas under värkarna ungefär en timma efter att vi kommit in, guuuuud va skönt det var! Man bara flög iväg. Fick för mig att jag fick en heliumröst av lustgasen och sa till BM: "Haha, det känns som en äkta fjortisfylla!".

Runt två tiden tog BM hål på hinnorna för att jag skulle öppna mig den sista cm. Då sa det bara pang, värkarna gjorde tio gånger ondare direkt, så dom höjde lustgasen men den funkade inte längre, hade bara lustgasen för att det var skönt att bli lite borta i huvudet.

Öppnade mig helt runt halv tre och nu är allt en sörja av ont, lustgas och diverse olika ställningar för att Arvid skulle komma neråt. Runt fyra satte dom värkstimulerande vilket gjorde att värkarna var jättekraftiga och jag fick i princip ingen värkpaus, inte roligt!
Inte jättelänge efter det började jag få krystvärkar. Men Arvid kom inte neråt, BM försökte med olika förlossningsställningar, förlossningspall och dra undan en muskel samtidigt som jag krystade men inget hände.

Arvids CTG gick lite upp och ner så dom tog lite blodprover i huvudet på han. Kom ihåg att jag tyckte det var jätteobehagligt att behöva ligga i gynställning, gjorde tio gånger ondare då. Ville bara ligga på sidan i sängen och koncentrera mig på värkarna. Samma om nån tog i mig eller om dom ville att jag skulle ändra ställning, tyckte dom var supertjötiga och ville bara vara ifred, så när dom sa nåt snäste jag bara nej tillbaka.
Började hålla andan under värkarna också för jag fick för mig att det skulle sluta göra ont då, och Klas fick säga till mig att andas i masken, "lustgasen funkar inte om den inte andas in Lina".

Efter att ha haft krystvärkar i ungefär en timma så börjar dom misstänka att Arvid är asynklitiskt inställd, dvs. han ligger snett med huvudet vilket gör att han inte kan tränga ner. Efter ytterligare en halvtimma, dvs. vid kvart/tio i femtiden, så beslutar läkaren sig för akutsnitt, han kom inte neråt och hans hjärtljud gick ner vid varje värk, hade ju i princip ingen paus mellan värkarna heller. Ligger med kraftiga krystvärkar nu.

Och plötsligt är det typ tjugo pers runt omkring en och jag rullas in på operation, där är det hur mycket folk som helst, dom sätter dropp, tvättar magen, ger mig konstiga grejer att dricka för narkosen, spänner fast mig i operationsbordet så jag inte kan röra mig osv. Nu fick jag inte krysta längre, så måste kämpa mot krystvärkarna när dom kommer vilket va vidrigt. Bönade och bad narkosläkaren att han skulle söva mig fort, blev nästan lite sur att det tog sån jäkla tid (10 min!). Blir sedan sövd och dom plockar ut Arvid, Klas stackarn ser allt för att skynket som ska skydda så vi inte ser nåt är för litet. Dom skär tydligen ett ganska litet snitt och sliter/bänder sedan upp magen. 06:09 börjar dom akutsnittet och 06:13 är Arvid född.

Arvid låg mycket riktigt snett och när dom väl fick ut honom så andas han inte. Så dom springer iväg med honom och säger till Klas att följa med, han hade inte riktigt hajjat att dom hade plockat ut Arvid och att det var han dom sprang bort med.

Dom fick göra hjärtmassage på lillkillen en minut och respirera honom i sju min. Han hade tydligen blivit sövd när jag blev det. Hans apgarpoäng var 1-2-8 (ska helst vara 10-10-10), men han hämtade sig snabbt och fick sen ligga hos pappa hud mot hud för han hade lite låg temperatur.

När dom sedan väckte mig och rullade ut mig från op.salen så kommer Klas och Arvid och möter mig. Men jag trodde inte att dom hade plockat ut han än och tänkte det var underligt att det skulle ta sån tid att få ut Arvid. Men sen säger Klas som står med en blå filt i armarna, att vi fått en liten son. Så lassar dom upp Arvid på bröstet på mig innan jag rullas ner till uppvaket, jag hajjar ingenting, är helt laj i huvudet, fattar inte att det är min lille son.

Först på uppvaket går det upp för mig att jag fått en liten son. Ligger sen och längtar upp till Klas och Arvid. Först fem timmar efter att Arvid är född rullas jag upp till BB och får se och hålla honom.
Total lycka!

Mage efter 42 veckors graviditet och ett styck akutsnitt.

Så ser den ut...Snygga hormonranden har jag kvar också, så det ser ut som om jag har raggarsträng...
Man ser ärret efter snittet också, ser ut som om min mage ler!

Tänk så trött man kan va.....å hungrig!

Arvid blev tre veckor idag! Och han har firat detta genom att ha tillbringat dagen med att äta och sova och äta och sova och äta och sova...vi hann med x antal blöjbyten däremellan plus ett nedkissat täcke.

Men sen på eftermiddagen kom min mamma Gittan (aka. Arvids mormor) på besök och med sig hade hon trevliga små gula bakelser. De var välbehövligt, tack snälla mamma! Då hade han faktiskt en vakentimma, då han låg ganska länge och "pratade" med mormor.
Lillprinsen ler jättemycket nu, BVC säger ju att småknoddar inte börjar le förrän dom är mellan 4-6 veckor, men vet i fasen...han kollar en i ögonen och ger en ett stort leende, de kan inte vara magbubblor.

Tog en massa bilder på Arvid idag också. Jättefina blev dom, men Arvid var lagomroad, tröttnade ganska snabbt och somnade. Men mammas älskling blir lika fin på kort vaken som sovande. Och när jag skulle lägga in bilderna på datorn så hittade jag bilder på mig som gravid, va kul att se hur stor man faktiskt va.














Så här stooor var jag den 19:e januari. Hade värkar när den här bilden togs, och på morgonen dan efter vart Arvid född.

Om mig:

Den 20:e januari 2009 kommer alltid ha en plats i mitt hjärta...nej inte för att USA fick sin första svarta president utan av en helt annan anledning.
Den dagen föddes mitt första barn!
Arvid...
3115 gram vägde han till sina 50 cm.
Han föddes klockan 06:13 med akutsnitt, efter mycket om och men.













Själv heter jag Lina och är född 1986 en mycket mörk decembermorgon. Arvids pappa heter Klas, född 1982 en inte lika mörk marsdag.
Jag och Klas träffades på valborgsmässoafton 2006, i januari 2008 flyttade vi ihop på riktigt och i maj 2008 visade ett (läs: tre) test från apoteket att vi två skulle utökas till tre. Nu bor vår lilla familj i Mölndal i en liten lägenhet.