Oj nu var det ett tag sen jag skrev...men dagarna bara går. Snabbt. På tisdag blir prinsen 6 veckor, stora killen.
Vi verkar ha fullt upp hela dagarna, i förrgår kom Elinor på besök, gick på liten promix och fikade, mycket mysigt och välbehövligt.
Dagen efter var vi på Hönö hos morbror Tobbe och kusselinen Allakotta(Alva) som fyllde 6 hela små år. Men Arvid fick inte bara träffa Tobbe och Allakottan utan även morbror Martin, kusinen Josefina och moster Anna, som för tillfället huserar Arvids lillkusin som ska komma i mars månad. Arvid började hela kalaset med att kissa ner sig när mamma bytte blöja, tur är då att man som småbarnsförälder är redo för alla senarion och hade extrakläder nedpackade. Sen skickades han runt som en fredspipa, så att alla fick klämma lite på honom och snosa bebislukt i hans nacke. Det var väldigt väldigt mysigt, gillar familjeträffar...
Idag har jag varit på bäckenröntgen, fick ligga i div. olika obekväma ställningar och var tvungen att ligga helt still. Nu hade man kunnat tro att detta skulle varit nåt man ville få överstökat fort men tyckte faktiskt det var riktigt skönt att ligga där själv. Kändes ioförsig lite konstigt att vara ifrån Arvid såpass länge. Klas hade tydligen haft lite panik ute i väntrummet eftersom Arvid fick nog ganska fort och ville ha käk, men det gick jättebra.
Får svar på mätningarna på måndag, är lite nervös. Var så besviken på att jag, på sätt och vis, blev snuvad på en förlossning, så har ställt in mig på att nästa lilla knodd ska födas normalt. Men skulle det visa sig att jag har för litet bäcken så blir det automatiskt snitt.
Jaja, nu ska jag nog packa ner ett styck bebis i vagn och gå ner till Pepparns. Slut på mjölk och schampoo.
fredag 27 februari 2009
tisdag 24 februari 2009
Ooont i ryggen!
Jag har så förbannat ont i ryggen. Har haft det sen förlossningen, börjar bli jobbigt nu.
Känner mig inte som en ung mamma, snarare en trött farmor...
Mammas lille prins har också varit lite kinkig idag, vet inte riktigt vad det är men gissar på att det är magen. Gör verkligen ont i hela hjärtat när han gråter.
Nu verkar han dock må bättre, log och var lycklig hela middagen.
Tror nog att mammas pussar hjälper mot små prinsars ont i magen...
Känner mig inte som en ung mamma, snarare en trött farmor...
Mammas lille prins har också varit lite kinkig idag, vet inte riktigt vad det är men gissar på att det är magen. Gör verkligen ont i hela hjärtat när han gråter.
Nu verkar han dock må bättre, log och var lycklig hela middagen.
Tror nog att mammas pussar hjälper mot små prinsars ont i magen...
måndag 23 februari 2009
Förlossningsberättelse.
Tänkte jag skulle ta mig i kragen och skriva ner förlossningsberättelsen.
Allt började söndagen den 19:e januari, började då få värkar, dom kom med ungefär 7 minuters mellanrum. Provade att gå och lägga mig men gick upp igen, satte mig och klockade värkar istället. Tillslut lyckades jag somna i tre hela timmar! Men de är inte jättelätt att sova när de känns som om man ska gå av på mitten.
Värkarna fortsatte hela 20:e januari, satt och uppdaterade Klas på jobbet och klockade värkar hela den dan. Runt fyra/fem-tiden sa jag till Klas att nu fick han nog pallra sig hemåt, för nu började dom göra ONT!
Tillbringade hela kvällen med att luta mig mot väggar och stolar, väntande på att nåt skulle hända, hade fortf. bara 5-6 minuter mellan värkarna och rekomendationen är att man som förstföderska ska åka in när dom är runt 3 minuter mellan.
Tillslut klockan nio-tio på kvällen bestämmde vi oss för att gå en promenad för att kanske få igång det hela lite. Gick ett varv runt Balltorp, fick stanna var 4-5 minut och luta mig mot Klas så det tog sin lilla tid. När vi kom hem igen så fick man koncentrera sig på att andas genom värkarna, för nu var dom kraftiga, höll i sig i upp mot två minuter och var nu runt 4 minuter mellan varann.
Klockan elva ringde jag till förlossningen för jag ville komma in och få något att sova på, var helt slut, hade ju bara sovit 3 timmar sen dagen innan.
Vi åkte in runt en timma senare, Klas tyckte att vi skulle vänta lite till innan vi åkte in, för "vi kommer ju ändå bara få åka hem igen!"
Fick iaf. komma in i undersökningsrummet runt tolvtiden för att dom skulle se hur långt jag hade kommit. Vi lämnade BB-väskan i bilen för jag skulle ju bara upp och få en sovdos trodde jag.
Hon satte CTG, den visade att de nu var runt 3-4 minuter mellan värkarna men dom var fortfarande inte så särskilt regelbundna. Sen skulle hon känna på tappen, och då visade det sig att jag var öppen 8-9 cm med en väldigt buktande fosterhinna, så det blev fort in på förlossningsrum. BM var lite förvånad, inte ofta dom fick in förstföderskor som klarat så mycket hemma.
Fick börja med lustgas under värkarna ungefär en timma efter att vi kommit in, guuuuud va skönt det var! Man bara flög iväg. Fick för mig att jag fick en heliumröst av lustgasen och sa till BM: "Haha, det känns som en äkta fjortisfylla!".
Runt två tiden tog BM hål på hinnorna för att jag skulle öppna mig den sista cm. Då sa det bara pang, värkarna gjorde tio gånger ondare direkt, så dom höjde lustgasen men den funkade inte längre, hade bara lustgasen för att det var skönt att bli lite borta i huvudet.
Öppnade mig helt runt halv tre och nu är allt en sörja av ont, lustgas och diverse olika ställningar för att Arvid skulle komma neråt. Runt fyra satte dom värkstimulerande vilket gjorde att värkarna var jättekraftiga och jag fick i princip ingen värkpaus, inte roligt!
Inte jättelänge efter det började jag få krystvärkar. Men Arvid kom inte neråt, BM försökte med olika förlossningsställningar, förlossningspall och dra undan en muskel samtidigt som jag krystade men inget hände.
Arvids CTG gick lite upp och ner så dom tog lite blodprover i huvudet på han. Kom ihåg att jag tyckte det var jätteobehagligt att behöva ligga i gynställning, gjorde tio gånger ondare då. Ville bara ligga på sidan i sängen och koncentrera mig på värkarna. Samma om nån tog i mig eller om dom ville att jag skulle ändra ställning, tyckte dom var supertjötiga och ville bara vara ifred, så när dom sa nåt snäste jag bara nej tillbaka.
Började hålla andan under värkarna också för jag fick för mig att det skulle sluta göra ont då, och Klas fick säga till mig att andas i masken, "lustgasen funkar inte om den inte andas in Lina".
Efter att ha haft krystvärkar i ungefär en timma så börjar dom misstänka att Arvid är asynklitiskt inställd, dvs. han ligger snett med huvudet vilket gör att han inte kan tränga ner. Efter ytterligare en halvtimma, dvs. vid kvart/tio i femtiden, så beslutar läkaren sig för akutsnitt, han kom inte neråt och hans hjärtljud gick ner vid varje värk, hade ju i princip ingen paus mellan värkarna heller. Ligger med kraftiga krystvärkar nu.
Och plötsligt är det typ tjugo pers runt omkring en och jag rullas in på operation, där är det hur mycket folk som helst, dom sätter dropp, tvättar magen, ger mig konstiga grejer att dricka för narkosen, spänner fast mig i operationsbordet så jag inte kan röra mig osv. Nu fick jag inte krysta längre, så måste kämpa mot krystvärkarna när dom kommer vilket va vidrigt. Bönade och bad narkosläkaren att han skulle söva mig fort, blev nästan lite sur att det tog sån jäkla tid (10 min!). Blir sedan sövd och dom plockar ut Arvid, Klas stackarn ser allt för att skynket som ska skydda så vi inte ser nåt är för litet. Dom skär tydligen ett ganska litet snitt och sliter/bänder sedan upp magen. 06:09 börjar dom akutsnittet och 06:13 är Arvid född.
Arvid låg mycket riktigt snett och när dom väl fick ut honom så andas han inte. Så dom springer iväg med honom och säger till Klas att följa med, han hade inte riktigt hajjat att dom hade plockat ut Arvid och att det var han dom sprang bort med.
Dom fick göra hjärtmassage på lillkillen en minut och respirera honom i sju min. Han hade tydligen blivit sövd när jag blev det. Hans apgarpoäng var 1-2-8 (ska helst vara 10-10-10), men han hämtade sig snabbt och fick sen ligga hos pappa hud mot hud för han hade lite låg temperatur.
När dom sedan väckte mig och rullade ut mig från op.salen så kommer Klas och Arvid och möter mig. Men jag trodde inte att dom hade plockat ut han än och tänkte det var underligt att det skulle ta sån tid att få ut Arvid. Men sen säger Klas som står med en blå filt i armarna, att vi fått en liten son. Så lassar dom upp Arvid på bröstet på mig innan jag rullas ner till uppvaket, jag hajjar ingenting, är helt laj i huvudet, fattar inte att det är min lille son.
Först på uppvaket går det upp för mig att jag fått en liten son. Ligger sen och längtar upp till Klas och Arvid. Först fem timmar efter att Arvid är född rullas jag upp till BB och får se och hålla honom.
Total lycka!
Allt började söndagen den 19:e januari, började då få värkar, dom kom med ungefär 7 minuters mellanrum. Provade att gå och lägga mig men gick upp igen, satte mig och klockade värkar istället. Tillslut lyckades jag somna i tre hela timmar! Men de är inte jättelätt att sova när de känns som om man ska gå av på mitten.
Värkarna fortsatte hela 20:e januari, satt och uppdaterade Klas på jobbet och klockade värkar hela den dan. Runt fyra/fem-tiden sa jag till Klas att nu fick han nog pallra sig hemåt, för nu började dom göra ONT!
Tillbringade hela kvällen med att luta mig mot väggar och stolar, väntande på att nåt skulle hända, hade fortf. bara 5-6 minuter mellan värkarna och rekomendationen är att man som förstföderska ska åka in när dom är runt 3 minuter mellan.
Tillslut klockan nio-tio på kvällen bestämmde vi oss för att gå en promenad för att kanske få igång det hela lite. Gick ett varv runt Balltorp, fick stanna var 4-5 minut och luta mig mot Klas så det tog sin lilla tid. När vi kom hem igen så fick man koncentrera sig på att andas genom värkarna, för nu var dom kraftiga, höll i sig i upp mot två minuter och var nu runt 4 minuter mellan varann.
Klockan elva ringde jag till förlossningen för jag ville komma in och få något att sova på, var helt slut, hade ju bara sovit 3 timmar sen dagen innan.
Vi åkte in runt en timma senare, Klas tyckte att vi skulle vänta lite till innan vi åkte in, för "vi kommer ju ändå bara få åka hem igen!"
Fick iaf. komma in i undersökningsrummet runt tolvtiden för att dom skulle se hur långt jag hade kommit. Vi lämnade BB-väskan i bilen för jag skulle ju bara upp och få en sovdos trodde jag.
Hon satte CTG, den visade att de nu var runt 3-4 minuter mellan värkarna men dom var fortfarande inte så särskilt regelbundna. Sen skulle hon känna på tappen, och då visade det sig att jag var öppen 8-9 cm med en väldigt buktande fosterhinna, så det blev fort in på förlossningsrum. BM var lite förvånad, inte ofta dom fick in förstföderskor som klarat så mycket hemma.
Fick börja med lustgas under värkarna ungefär en timma efter att vi kommit in, guuuuud va skönt det var! Man bara flög iväg. Fick för mig att jag fick en heliumröst av lustgasen och sa till BM: "Haha, det känns som en äkta fjortisfylla!".
Runt två tiden tog BM hål på hinnorna för att jag skulle öppna mig den sista cm. Då sa det bara pang, värkarna gjorde tio gånger ondare direkt, så dom höjde lustgasen men den funkade inte längre, hade bara lustgasen för att det var skönt att bli lite borta i huvudet.
Öppnade mig helt runt halv tre och nu är allt en sörja av ont, lustgas och diverse olika ställningar för att Arvid skulle komma neråt. Runt fyra satte dom värkstimulerande vilket gjorde att värkarna var jättekraftiga och jag fick i princip ingen värkpaus, inte roligt!
Inte jättelänge efter det började jag få krystvärkar. Men Arvid kom inte neråt, BM försökte med olika förlossningsställningar, förlossningspall och dra undan en muskel samtidigt som jag krystade men inget hände.
Arvids CTG gick lite upp och ner så dom tog lite blodprover i huvudet på han. Kom ihåg att jag tyckte det var jätteobehagligt att behöva ligga i gynställning, gjorde tio gånger ondare då. Ville bara ligga på sidan i sängen och koncentrera mig på värkarna. Samma om nån tog i mig eller om dom ville att jag skulle ändra ställning, tyckte dom var supertjötiga och ville bara vara ifred, så när dom sa nåt snäste jag bara nej tillbaka.
Började hålla andan under värkarna också för jag fick för mig att det skulle sluta göra ont då, och Klas fick säga till mig att andas i masken, "lustgasen funkar inte om den inte andas in Lina".
Efter att ha haft krystvärkar i ungefär en timma så börjar dom misstänka att Arvid är asynklitiskt inställd, dvs. han ligger snett med huvudet vilket gör att han inte kan tränga ner. Efter ytterligare en halvtimma, dvs. vid kvart/tio i femtiden, så beslutar läkaren sig för akutsnitt, han kom inte neråt och hans hjärtljud gick ner vid varje värk, hade ju i princip ingen paus mellan värkarna heller. Ligger med kraftiga krystvärkar nu.
Och plötsligt är det typ tjugo pers runt omkring en och jag rullas in på operation, där är det hur mycket folk som helst, dom sätter dropp, tvättar magen, ger mig konstiga grejer att dricka för narkosen, spänner fast mig i operationsbordet så jag inte kan röra mig osv. Nu fick jag inte krysta längre, så måste kämpa mot krystvärkarna när dom kommer vilket va vidrigt. Bönade och bad narkosläkaren att han skulle söva mig fort, blev nästan lite sur att det tog sån jäkla tid (10 min!). Blir sedan sövd och dom plockar ut Arvid, Klas stackarn ser allt för att skynket som ska skydda så vi inte ser nåt är för litet. Dom skär tydligen ett ganska litet snitt och sliter/bänder sedan upp magen. 06:09 börjar dom akutsnittet och 06:13 är Arvid född.
Arvid låg mycket riktigt snett och när dom väl fick ut honom så andas han inte. Så dom springer iväg med honom och säger till Klas att följa med, han hade inte riktigt hajjat att dom hade plockat ut Arvid och att det var han dom sprang bort med.
Dom fick göra hjärtmassage på lillkillen en minut och respirera honom i sju min. Han hade tydligen blivit sövd när jag blev det. Hans apgarpoäng var 1-2-8 (ska helst vara 10-10-10), men han hämtade sig snabbt och fick sen ligga hos pappa hud mot hud för han hade lite låg temperatur.
När dom sedan väckte mig och rullade ut mig från op.salen så kommer Klas och Arvid och möter mig. Men jag trodde inte att dom hade plockat ut han än och tänkte det var underligt att det skulle ta sån tid att få ut Arvid. Men sen säger Klas som står med en blå filt i armarna, att vi fått en liten son. Så lassar dom upp Arvid på bröstet på mig innan jag rullas ner till uppvaket, jag hajjar ingenting, är helt laj i huvudet, fattar inte att det är min lille son.
Först på uppvaket går det upp för mig att jag fått en liten son. Ligger sen och längtar upp till Klas och Arvid. Först fem timmar efter att Arvid är född rullas jag upp till BB och får se och hålla honom.
Total lycka!
Mage efter 42 veckors graviditet och ett styck akutsnitt.
Så ser den ut...Snygga hormonranden har jag kvar också, så det ser ut som om jag har raggarsträng...
Man ser ärret efter snittet också, ser ut som om min mage ler!
Så trött, så trött...och snörvlig!
Arvid är förkyld.
Han snörvlar, hostar och nyser hela nätterna.
Detta resulterar i att jag nästan inte sover nåt, utan vaknar bara han snörvlar till lite, och man vaknar inte bara utan man blir grymmevaken på två små röda. Det hela blir inte bättre av att han låter när han sover ganska mycket, han piper, grejar och drömmer.
Fick näsdroppa honom och suga bort snor klockan tre-fyra inatt, det va poppis, han blev vrålförbannad...han halvsov och ville käka lite till...osså passar mamma på att suga en i näsan! Ne nån jäkla måtta får de va!
Nu passar Arvid på att sova lite i soffan, ta igen sig.
Somnar jag i soffan (låter så lockande) vaknar jag nog i eftermiddag igen, så tar nog en kopp kaffe istället....eller två!
Han snörvlar, hostar och nyser hela nätterna.
Detta resulterar i att jag nästan inte sover nåt, utan vaknar bara han snörvlar till lite, och man vaknar inte bara utan man blir grymmevaken på två små röda. Det hela blir inte bättre av att han låter när han sover ganska mycket, han piper, grejar och drömmer.
Fick näsdroppa honom och suga bort snor klockan tre-fyra inatt, det va poppis, han blev vrålförbannad...han halvsov och ville käka lite till...osså passar mamma på att suga en i näsan! Ne nån jäkla måtta får de va!
Nu passar Arvid på att sova lite i soffan, ta igen sig.
Somnar jag i soffan (låter så lockande) vaknar jag nog i eftermiddag igen, så tar nog en kopp kaffe istället....eller två!
lördag 21 februari 2009
Vad göra med lilla människan?
Innan Arrie föddes tänkte jag att, det här kommer jag klara lätt. Jag har ju tagit hand om både brorsbarn och dagisbarn.
Men ack så fel jag hade...
För plötsligt låg han där.
Helt liten och fin, som en docka.
Det var så mycket att ta in....
Kändes som om vi hade lånat honom, fattade inte att det här var samma lille som hade legat i magen...det var vår lille pojk!
SHIT!!! Vad gör man nu?
Jag var jättelångsam med allt. Byta blöja tog säkert en kvart...desamma när han skulle kläs.
Tänk om han börjar skrika?
Skrek han blev jag alldeles iskall i bröstet, fick nästan lite panik.
-Nu kommer snart sköterskorna på BB inspringande med piketpolisen och tar honom! Han har ju skrikit säkert tio sekunder nu!!! Vad ska jag göra? Hör nästan BB-sköterskorna i trappen! Aaaaaah...
Aha...Han har tappat nappen! Varsågod älskling...ååh nu somna han igen. Puh...
Likasamma med käket. Får han i sig tillräckligt? Tänk om han måste ha ersättning? Tänk om jag har minimjölk i boobsen?
Väga han var lika "spännande" varje gång...
Men han gick och går upp jättebra.
Tog upp honom och höll i han som om han var gjord av sköraste tunnaste glas. Var lite av en chock när BBläkaren gjorde sin undersökning. Hon bände och böjde honom med vana händer, på ett sätt som jag aldrig vågat.
Men tiden går fort och nu har jag vart mamma i en månad.
Får inte panik när han skriker längre (även om det känns som hjärtat slits ut ur bröstet på mig), har insett att han nog får ganska bra med mat, kan byta blöja och klä på han på mindre än en kvart och kan hantera han utan att tro att han närsom kommer gå sönder.
Och tro det eller ej...ingen piketpolis eller BB-sköterska har stormat in...fick istället höra av BVC-sköterskan att det inte gör nåt om han skriker lite, bra att öva lungorna. Men han får inte skrika särskilt länge ändå, vi vill ju inte att mammas hjärta ska gå sönder....
Har lugnat ner mig lite nu...har kommit in i att vara mamma.
De är en fräck känsla...
Men ack så fel jag hade...
För plötsligt låg han där.
Helt liten och fin, som en docka.
Det var så mycket att ta in....
Kändes som om vi hade lånat honom, fattade inte att det här var samma lille som hade legat i magen...det var vår lille pojk!
SHIT!!! Vad gör man nu?
Jag var jättelångsam med allt. Byta blöja tog säkert en kvart...desamma när han skulle kläs.
Tänk om han börjar skrika?
Skrek han blev jag alldeles iskall i bröstet, fick nästan lite panik.
-Nu kommer snart sköterskorna på BB inspringande med piketpolisen och tar honom! Han har ju skrikit säkert tio sekunder nu!!! Vad ska jag göra? Hör nästan BB-sköterskorna i trappen! Aaaaaah...
Aha...Han har tappat nappen! Varsågod älskling...ååh nu somna han igen. Puh...
Likasamma med käket. Får han i sig tillräckligt? Tänk om han måste ha ersättning? Tänk om jag har minimjölk i boobsen?
Väga han var lika "spännande" varje gång...
Men han gick och går upp jättebra.
Tog upp honom och höll i han som om han var gjord av sköraste tunnaste glas. Var lite av en chock när BBläkaren gjorde sin undersökning. Hon bände och böjde honom med vana händer, på ett sätt som jag aldrig vågat.
Men tiden går fort och nu har jag vart mamma i en månad.
Får inte panik när han skriker längre (även om det känns som hjärtat slits ut ur bröstet på mig), har insett att han nog får ganska bra med mat, kan byta blöja och klä på han på mindre än en kvart och kan hantera han utan att tro att han närsom kommer gå sönder.
Och tro det eller ej...ingen piketpolis eller BB-sköterska har stormat in...fick istället höra av BVC-sköterskan att det inte gör nåt om han skriker lite, bra att öva lungorna. Men han får inte skrika särskilt länge ändå, vi vill ju inte att mammas hjärta ska gå sönder....
Har lugnat ner mig lite nu...har kommit in i att vara mamma.
De är en fräck känsla...
fredag 20 februari 2009
Dina ögon äro så bara.
Dina ögon äro så bara,
fryser du inte om dem?
Så kall och hård är världen,
du skall inte se på den!Dina ögon äro så bara,
se in i min själ med dem.
O källor, djupa och klara,
två människors ensliga hem.-Per Lagerkvist
Arvid 1 månad.
Lillprinsen är en månad idag! En hel månad.
Märks...för han har börjat med storebarnsblöjor nu, blöjnummer 2, hade 1 förut. Inte bara det han kan även ha vissa 62 kläder, även om dom är stora, och så ler han hela tiden.
Han har även på månadsdagen dragit på sig en liten förkylning, han lät som en liten gris inatt. Så vi åkte ner till Mölndalsbro och fixade näsdroppar och en näsfrida...så lillkillen kan andas!
Nu ligger han brevid mig i soffan och tar igen sig...med en mycket delikat bappis i munnen. Hur söt kan man bli egentligen?
Nä nu ska jag dricka te! Och mysa med Arrie...
Märks...för han har börjat med storebarnsblöjor nu, blöjnummer 2, hade 1 förut. Inte bara det han kan även ha vissa 62 kläder, även om dom är stora, och så ler han hela tiden.
Han har även på månadsdagen dragit på sig en liten förkylning, han lät som en liten gris inatt. Så vi åkte ner till Mölndalsbro och fixade näsdroppar och en näsfrida...så lillkillen kan andas!
Nu ligger han brevid mig i soffan och tar igen sig...med en mycket delikat bappis i munnen. Hur söt kan man bli egentligen?
Nä nu ska jag dricka te! Och mysa med Arrie...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)