Vad göra med lilla människan?

Innan Arrie föddes tänkte jag att, det här kommer jag klara lätt. Jag har ju tagit hand om både brorsbarn och dagisbarn.
Men ack så fel jag hade...

För plötsligt låg han där.

Helt liten och fin, som en docka.

Det var så mycket att ta in....
Kändes som om vi hade lånat honom, fattade inte att det här var samma lille som hade legat i magen...det var vår lille pojk!

SHIT!!! Vad gör man nu?

Jag var jättelångsam med allt. Byta blöja tog säkert en kvart...desamma när han skulle kläs.
Tänk om han börjar skrika?
Skrek han blev jag alldeles iskall i bröstet, fick nästan lite panik.
-Nu kommer snart sköterskorna på BB inspringande med piketpolisen och tar honom! Han har ju skrikit säkert tio sekunder nu!!! Vad ska jag göra? Hör nästan BB-sköterskorna i trappen! Aaaaaah...
Aha...Han har tappat nappen! Varsågod älskling...ååh nu somna han igen. Puh...

Likasamma med käket. Får han i sig tillräckligt? Tänk om han måste ha ersättning? Tänk om jag har minimjölk i boobsen?
Väga han var lika "spännande" varje gång...
Men han gick och går upp jättebra.

Tog upp honom och höll i han som om han var gjord av sköraste tunnaste glas. Var lite av en chock när BBläkaren gjorde sin undersökning. Hon bände och böjde honom med vana händer, på ett sätt som jag aldrig vågat.

Men tiden går fort och nu har jag vart mamma i en månad.
Får inte panik när han skriker längre (även om det känns som hjärtat slits ut ur bröstet på mig), har insett att han nog får ganska bra med mat, kan byta blöja och klä på han på mindre än en kvart och kan hantera han utan att tro att han närsom kommer gå sönder.
Och tro det eller ej...ingen piketpolis eller BB-sköterska har stormat in...fick istället höra av BVC-sköterskan att det inte gör nåt om han skriker lite, bra att öva lungorna. Men han får inte skrika särskilt länge ändå, vi vill ju inte att mammas hjärta ska gå sönder....

Har lugnat ner mig lite nu...har kommit in i att vara mamma.

De är en fräck känsla...