Mitt liv är en musikal.

Tycker att tystnad är rätt obehagligt, jobbigt. Man skulle nästan kunna kalla det en rädsla för tystnad.
När jag var liten så kunde jag inte somna om det var helt tyst, nåt var tvunget att låta. Bäst var det när mamma pysslade med något i köket, skrammel, stök och kanske en radio, då somnade man gott. Sen började jag lyssna på band när jag skulle sova. Kunde hela "Prostens barnbarn"-bandet utantill, sen lärde jag mig hela "Kalabalik hos morfar prosten"-bandet. Och så har det fortsatt.
Så jag och Arri spenderar våra dagar med ljud, musik, radion, allt, allt som låter. Fast här blir det som tur va aldrig riktigt tyst, man hör alltid nån granne eller nån utanför. Det är ganska skönt, lite som musik...
Jag gillar musik, de är lite som att andas...de behövs liksom. Andas bör man, annars dör man...
De är så känsloladdat med musik, allt kan sägas med några få ackord. De är vackert.
Ett tag såg jag inte hur jag skulle överleva om jag inte blev musiker, jag såg ingen annan framtid. Det var allt och det enda för mig. Men då var jag så ung och kunde inte se att det fanns grejer som var större än musiken. Nu är musik en del av allt som är stort i mitt liv. Klas tycker jag sjunger allt, saker jag ska säga kommer lätt ut som en sång. Hör alltid små ledmotiv i huvudet på mig själv. Jag har nog musikalisk tourettes. Mitt liv är en musikal.